Uppfödaretips!

Hur man ringmärker

 Att bygga upp en stam av utställningsundulater

Av Björn Johansson

Att bygga upp en stam, eller familj, av utställningsundulater är en komplicerad sak. Med en stam menas en familj av fåglar som alla är besläktade på ett nära vis.
Inom undulat hobbyn talar man om familjer som utseendemässigt liknar varandra. Dessa är oftast nära besläktade och har oftast en gemensam stamfader.
När man bygger upp en ny familj så är det viktigt att börja med att välja ut en riktigt bra och fertil stamfader. Det är viktigt att man tar tid på sig och verkligen hittar rätt eftersom den här hanen är den som man i framtiden vill reproducera.

Att välja ut rätt hane kan ta tid och kosta pengar, men som sagt, det är det värt i långa loppet. Hur bör den här hanen se ut? Det bör vara en fågel med utstrålning och karaktär. Han ska helst ha bra storlek på spotsen och ha en djup mask.
Huvudet är kanske den mest viktiga delen på dagens utställningsundulater.
Man måste vara noga med att se hur fjädrarna växer. Det optimala är att fjädrarna växer neråt från näbben och sen uppåt som en solfjäder. Detta för att få ett så stort och runt huvud som möjligt, mzn talar om "directional feathering". Det skall även finnas ett så stort avstånd som möjligt mellan ögat och toppen av huvudet. Något man skall vara väldigt försiktig med är att hanen inte är fläckig, d.v.s har svarta fjädrar i huvudet. Detta är ett stort problem om man har tänkt sig att ställa ut eftersom det bestraffas hårt på utställningar och är svårt att odla bort ur en stam.

Hur bör då honorna se ut? För det är ett antal honor man letar efter. De bör vara av bra storlek, ha stora spots och djup mask. De bör även komma från en familj av fåglar som har bra huvuden, framförallt fadern. Bredden på huvudet är viktigare än höjden. Inte heller honorna får vara fläckiga. Om man kan hitta ett antal honor som är systrar, kusiner eller nära släkt så är det bra.

Vilka färger skall man då välja på dessa fåglar? I mitt tycke så skall man inte bry sig om färger utan helt och hållet gå på kvalitet, det gäller både stamfadern och honorna. Färg och täckningar kan man alltid ändra senare, kvalitet är svårare. Det lättaste är nog normaltäcknade. Att få tag i en bra normaltäcknad hane är lättare än någon mer ovanlig variant. Gärna en grå eller grågrön eftersom dessa är lättare att få tag på.

Många som börjar med undulater köper fåglar från lite här och där istället för att koncentrera sig på en eller två uppfödare och sen bygga upp en egen familj. Mitt råd är att ta tid på sig för att hitta rätt uppfödare. Det bör bara någon som man kan återkomma till i framtiden för att bygga på sin stam. Allting är ju relativt och storleken på plånboken varierar från person till person, men det är i mitt tycke i detta läge som man skall spendera pengarna. Om man gör det på ett litet antal fåglar av bra kvalitet så är det bättre än många av sämre kvalitet. Problemet i Sverige är att det inte finns tillräckligt många uppfödare för att förse alla som vill med bra fågel till ett bra pris. Mitt råd är att börja i Sverige och sen se sig om utomlands.

När man så funnit de fåglar man letat efter så börjar processen. Första året parar man hanen med så många honor som man har tillgängligt. Han skall helst inte mata några ungar eftersom detta tar på krafterna. Hanen kan flyttas mellan flera honor samtidigt. Börja med att sätta tre honor i häck. Dessa får vara ensamma ett par dagar för att acklimatisera sig. Sätt sedan in hanen till den första honan och låt honom sitta där tills du ser att tycke uppstått med parningar som fäljd. Detta kan ta någon dag eller två. När detta är gjort så flyttas hanen till hona nummer två och samma procedur upprepas. Innan hanen flyttas till hona nummer tre så bör han gå tillbaka till hona ett, dock endast för att para sig.

Efter att proceduren återupprepats med hona tre så kan hanen flyttas mellan honorna var tredje dag. Så fort honorna börjat lägga ägg så kommer de ut ur holken så fort hanen sätts in och parar sig då oftast rätt fort. Om ej, lås ute honan tills det skett.

Det kan vara bra att ha andra par igång samtidigt så man kan lägga över ägg eller ungar om det uppstår problem. När så alla de tre första honorna antingen matar ungar eller ruvar så kan man börja sätta hanen med flera honor om man vill. När ungarna är klara att tas bort så kan man återigen sätta in hanen för en andra kull.

Efter avslutad häckning börjar det kanske viktigaste jobbet, nämligen att sortera ut ungarna som skall sparas. Det man måste göra är att låta ungarna rugga minst en gång innan man selekterar. De ungar som skall sparas skall samtliga ha så mycket visuel liknelse med sin far som möjligt, var man drar gränsen är från person till person, men ett råd är att vara tuffare mot hanungar än honor eftersom det är svårare att få tag på honor än hanar rent generellt. År två i processen innebär att man parar stamfadern med sina tre bästa döttrar, samt parar de halvsyskon tillsammans som uppvisar mest liknelse med stamfadern. De honor som användes under år ett skall ej användas om det inte är så att ungarna blev exeptionellt bra, isåfall så ska man självklart använda dom igen. Efter år två så bör man ha ett större urval av både hanar och honor att välja mellan. Det är i det här läget man bör ta ett steg tillbaka och se om man lyckats med det man planerade, att återskapa stamfadern. Har man lyckats så bör man se ett antal ungar som påminner starkt om stamfadern. Självklart låter man ungarna rugga minst en gång innan man gör selekteringen. Man måste tänka på att genom den här sortens parningar så får man inte bara fram stamfaderns bästa sidor utan även hans eventuella svaga sidor. Dessa får man inte para vidare på utan de ungarna skall sorteras bort.

Det kan för många låta lite konstigt att para far och dotter samt halvsyskon. Detta är dock inget ovanligt utan används även av odlare av andra fåglar. Efter år två så är det med mitt sätt att se det dax att gå tillbaka till uppfödaren av stamfadern. Har man valt rätt person så finns det nu fåglar som är nära besläktade med stamfadern att köpa. Det är dock viktigt att dessa inte faller under den standard som man nu har etablerat i sin egna familj och bör ha starka liknelser med stamfadern. Man kan nu börja para ihop för att skapa en större familj. Dock bör stamfaderns utseende hela tiden finnas i bakhuvudet när man parar samt att man även håller fåglarnas stamtavla i tanke, helst ska stamfadern finnas med så mycket som möjligt i bakgrunden. Det brukar vara lättare att få köpa bra hanar än honor, så om det går att få tag i en eller två nära besläktade hanar så är dettta att rekommendera. Dessa hanar paras med honor som har mest av stamfaderns visuella utseende. Så är man igång. Det är nu bara en fråga om att försöka hålla liv i familjen genom att regelbundet introducera besläktade fåglar från originaluppfödaren.

Dock bör man, i mitt sätt att se det, hela tiden leta efter andra uppfödare som man tycker har bra fåglar. Hittar man en sådan så är det värt att prova att krossa in på sin egen familj. Som uppfödare måste man hela tiden se till att familjen utvecklas och går framåt och då får man inte bara köra med säkra kort, det gäller att pröva sig fram för att få utveckling. Visst kommer det att bli misslyckanden och visst kanske det kommer att kosta en krona eller två under tiden, men så länge man håller originalfamiljen intakt så måste man pröva att krossa in från andra uppfödare. Det man bör tänka på är dock att de fåglar man väljer att krossa in skall vara starka på något som ens egen stam är svag på. Det kan vara spots, mask, eller något annat.

Intill här ses bilder på de två hanar som jag byggt mycket av min stam på och en av de första ungarna som blev resultatet av ihopslagningen. Dessa två hanar fick först skapa sina egna familjer under ett antal år, för att under förra årets häcksäsong försiktigt börja paras ihop.

Den Australbrokiga hanen finns fortfarande i mitt fågelhus. Han är fem år gammal men still going strong med ett antal ungar förra året. Förhoppningsvis kommer han att fungera ett år till för mig innan han får gå i pension. Denna hane har gett mig över fyrtio ungar under tre häcksäsonger och hans gener är vitt spridda i mitt fågelhus. Den Ljusgröna hanen är tyvärr borta, men har ett antal släktingar som för hans gener vidare. Dessa fåglar är från två oilka uppfödare vars fåglar dock passar väldigt bra ihop. Detta visste jag innan jag skaffade den Australbrokiga hanen och började bygga upp hans familj. Den Ljusgröna hade då två häcksäsonger bakom sig hos mig men hade tyvärr visat att han inte var den mest fertila hanen man kunnde önska sig. Detta var anledningen till att jag startade en ny familj. Jag behövde helt enkelt utveckla både kvaliteten och antalet fåglar.Det har nu gått fem år sedan jag startade upp den stam jag har i mitt fågelhus. Jag har väl inte slaviskt följt det som jag beskrivit ovan men näst intill. Förrutom fåglar från de två originaluppfödarna så har jag endast tagit in fem fåglar från tre andra uppfödare. Detta p.g.a att jag sett brister i min stam som jag försökt rätta till. Av dessa fem fåglar så har tre spelat en viktig roll. De övriga två fungerade inte som jag hoppats på. Jag anser mig inte riktigt klar förrens jag korsat ihop mina två familjer till en enhetlig stam vilket kan ta två till tre år till. Under tider håller jag hela tiden ögonen öppna för fåglar som kan ta mig en bit till framåt. Dessa fåglar får i såfall chansen på en bra hona från mig och om utfallet blir som jag hoppats så kommer ungarna att användas för framtida avel och uppfödaren kan räkna med minst ett besök till av mig. Blir det inte som jag hoppats så säljs ungarna och jag får söka vidare. Det gäller att aldrig ge upp sökandet och ha viljan att fortsätta utvecklas!!